Dom ger tanken kropp

Dom ger tanken kropp var ett försök att integrera queerteori i det koreografiska arbetet både vad gäller tema, metod och uttryck. Målet var att via iscensättningar av olika identiteter synligöra kropp, kön, identitet, sexualitet och rörelse som processer, inte statiska tillstånd.

De medverkande gick in och ut ur roller som avsexualiserade antibunnies, sjuksköterskor med lesbianism som norm, discobögar, fjärilar med y-front m fl.

Verket ville på ett lekfullt sätt presentera alternativ till heteronormen, skapa utrymme för tolkning och översätta komplexa teoretiska resonemang till fysisk form för att få publiken att reflektera och bli underhållen samtidigt.

Med Dom ger tanken kropp började ett riktat publikarbete som i detta fall handlade om publiksamtal och fest – aktiviteter som sedan fortsatt vara centrala i försöken att kommunicera verk och sammanhang till en bredare publik.

Dom ger tanken kropp skapades hur otroligt det än kan låta i ett klimat då diskussionen om jämställdhet, genus och inte minst queer inte riktigt tagit fart inom dansvärlden (året var 2003). Produktionen stötte på motstånd från spridda maktpositioner. Uttalanden som ”Det här typen av konst kan vi inte stödja” ”Ingen kommer vilja se det här, det är för politiskt” ”Du kommer förstöra din karriär” ”Måste det vara så feministsikt” ”Var är danskonsten?” ”Vad betyder queer?” osv parallellt med röster som uttryckte nyfikenhet och en äntligen-attityd.

Verket producerades ideellt och hade premiär på Moderna Dansteatern där det gick för utsålda hus. Intresse för feministisk scenkonst fanns det gott om skulle det visa sig.

Med Dom ger tanken kropp föddes den idé som arbetet vilat på sedan dess: att skapa verk med uttryck som försöker få publiken att genomgå en process med sig själv med spår av den process som ensemblen haft. Det här betyder i praktiken att Malin inte ägnar sig åt färdiga resultatlösningar på scen eller svarar på sina egna resonemang utan att arbetet mer syftar till att på intrikata sätt synliggöra frågeställningarna och presentera alternativa perspektiv och möjliga tolkningar. Att det ska vara lika angeläget som snyggt är ett ledord i skapandet.

Premiär Moderna Dansteatern Stockholm 2003.