Sydsvenska Dagbladet 15 maj 2009

En av koreografen Malin Hellkvist Selléns förebilder är fotografen Cindy Sherman och jag vet plötsligt vad det är för ansikten som sökt mig under föreställningen Rosa löften. Shermans clowner, klassiskt målade med stora röda munnar men allvarliga under sminket, värdiga i sin upphöjda sorg.

På ett liknande vis betraktar oss Marianne Kjaersund när hon njuter den svenskaste av fikor: kaffe i vit porslinsmugg med mazarin i folieform och Lasse Stefanz i radion. Blicken är outgrundlig, könet svårbestämt, en ovilja att öppet kommunicera som provocerar.

Så kommer också de första skratten, åt kläderna förstås som är så oerhört rosa. Åt den lilla fjuniga mustaschen och det lockade håret men kanske mest just åt allvaret och tystnaden. Ingen ironi, bara detta allvar som stegras ytterligare när gestalten söker sig ut på dansgolvet, ensam i en pardans utan partner.

Ur högtalarna strömmar dansbandsmusik och i kraft av gestaltens brinnande blick laddas också de banala raderna med allvar. Explicit och enkelt, på nödrim om så krävs, talas det om längtan och kärlek. I Erik Westerlunds ljussättning blir golvet ett danspalats med Kjaersund som enda, sublimt utagerande stjärna.

En ”never ending fight” kallar Hellkvist Sellén sina försök att låta genomlysa världen ur ett queerfeministiskt perspektiv. I tidigare föreställningar som ”En kristen kväll” och ”Bättre folk” närmar hon sig synliga och osynliga maktstrukturer i vår omvärld och turen har nu kommit till dansbandskulturen att klä skott för sin helgjutna heterosexualitet.

Eller inte. För hellre än att sikta in sig på det självklara målet och ironisera över de mallade könsrollerna tar hon fasta på det i grunden allmängiltiga som texterna talar om. En längtan efter kärlek som är allas, även den udda gestaltens framför oss.

BOEL GERELL