DOM GER TANKEN KROPP

2003

What does it mean to you to have, to be a body?

— Litia Perta

»Dom ger tanken kropp« är ett dans- och performanceverk som gör precis det titeln anger – förkroppsligar tankar. Under de sextio minuter verket pågår delges publiken en rad fragmen- tariska upplevelser av vad det är att ha och vara en kropp. Scener, karaktärer, rörelsescheman och narrativ tycks varken ha början eller slut, och avsaknaden av en linjär berättarstruktur blir allt mer påtaglig ju längre verket fortskrider. Vi ser nakna kroppar iklädda kaninmasker, skor och strumpor, vi möter sjuksköterskor och sexualupplysare, en kampsportskvinna och en studiecirkel i att skapa fittsushi. Vi får också ta del av kastrering av en gurka, tryckare på disco och dansande fjärilar. Scenen möbleras och möbleras av, kostymer kläs på, för att därefter kläs av och på igen. Framför oss spelas allt och ingen- ting upp, i vad som tycks vara både avstamp och uppbrott. Dom ger tanken kropp är ett verk som pekar åt flera olika håll när det angriper våra föreställningar om kön och sexualitet. Det gestaltar så väl levda erfarenheter som möjliga utopier och skapar oordning samtidigt som det ger en fingervisning om nya ordningar. Verket ger inga färdiga svar, det slungar istället ur- sinniga frågor emot oss, i en lek som ständigt skriver om sina egna regler.

EN HÖGLJUDD VÄGRAN

Där det finns makt finns det motstånd.

— Michel Foucault

Det personliga är politiskt.

— Carol Hanisch

När Malin Hellkvist Sellén gått ut koreografutbildningen 2001 saknade hon ett sammanhang för den feministiska dans hon ville arbeta med, och hennes visioner ansågs vara för politiska bland beslutsfattande institutioner. Ur detta tillstånd föddes Dom ger tanken kropp. Verket ville inte göra någon åtskillnad mellan privat, politiskt och professionellt, och var såväl en högljudd vägran att inordna sig i dansvärldens konser- vativa normer som en inbjudan att ingå i hennes egenskapade feministiska danskonstsammanhang.

Denna utgångspunkt gör det möjligt för oss att förstå verket som en motståndshandling. Den franska filosofen Michel Foucault är känd för sina teorier om makt och motstånd. Han visar att det inte finns något tillstånd innan eller bortom maktens regim, att vi inte kan träda ut ur maktsfärer eller skapa utrymmen fria från makt. Makten konstruerar förståelsen av, och gränsen för, vad som är verkligt och begripligt. Dock föreslår Foucault att makten alltid står i relation till sitt motstånd. Han menar att makten och motståndet är avhängiga varandra, att maktrelationer förutsätter motstånd och att motståndet föds i samma andetag som makten utövas.

Att genomgå koreografutbildningen var för Malin Hellkvist Sellén en skolning i dansvärldens makthierarkier. Som feminist var hon kritisk till slentrianmässigt gestaltande av kropp, kön, sexualitet och identitet på scen. I sitt koreografiska arbete ville hon istället ge uttryck för feministiska och queera iscensättningar av dessa kategorier. Dom ger tanken kropp var inte ett ifrågasättande av danskonst, men ett försök att ta tolkningsföreträde och skapa ett verk oberoende av normativa föreställningar om form och innehåll. Verket mötte strukturellt motstånd från flera håll, och kom på så vis också utgöra en kritik av sin egen kontext.

När Malin Hellkvist Sellén skapade Dom ger tanken kropp ville hon kommunicera genom ett direkt tilltal och verket innehåller därför många explicita inslag. Hon inspirerades av feministiska performancekonstnärer, vilket kan ses i verkets många visuella referenser och konkreta fysiska uttryck. På så vis utmanar verket också föreställningar om kvalitet inom danskonst, och för Malin Hellkvist Sellén var det ett inlägg i ett större feministiskt samtal.

ATT QUEERA SOM HANDLING

To queer is both to do differently and to make a particular set of relations that are different from the binary oppositions defined by the norm.

— Janet R. Jakobsen

En i verket återkommande iscensättning är kaninerna och den nakna kvinnokroppen. Denna iscensättning anspelar på något vi känner igen som ett stereotypt uttryck för femininitet. Snarare än att ifrågasätta välbekanta normer, tycks karaktärerna vid en första anblick istället gestalta dem, genom en estetik som kan förstås som mainstreampornografisk.

Om verket är en motståndshandling, hur ska vi då förstå dessa iscensättningar? Teoretikern Janet R. Jakobsen närmar sig begreppet queer som ett verb. Hon menar att om queer över- huvudtaget ska förstås som en identitet är det en identitet av görande, snarare än varande. Det är en identitet baserad på en specifik handling, nämligen att göra motstånd mot en maktordning som gör vissa subjekt privilegierade på bekostnad av andra. Att queera som en handling innebär att iscensätta oväntade kombinationer av uttryck och fenomen, för att på så vis störa samhällets konstruktion av binära motsatspar. Filosofen Judith Butler hävdar på ett liknande sätt att användningen av den tidigare stigmatiserade termen queer är en performativ handling. Hon menar att det rör sig om en dubbelhet, där anammandet av termen förvisso upprepar den förtryckande maktordning som det fötts ur, men att det samtidigt är en handling som förskjuter termens innebörd.

Utifrån denna dubbelhet kan vi förstå verkets till synes mainstreampornografiska iscensättningar. De ovan nämnda karaktärerna är förvisso hämtade från en normativ bildvärld, men pekar samtidigt åt ett annat håll. Liksom i kulturen i övrigt är avklädda kvinnokroppar vanligt förekommande i samtida dans. Malin Hellkvist Sellén menar att nakenheten ofta saknar koppling till rörelsearbetet, och endast har funktionen att visa upp sexuella objekt. När Malin Hellkvist Sellén lyfter in nakna kvinnokroppar i sitt verk anspelar hon visserligen på detta, men gör det på ett sätt som omförhandlar innebörden. Kropparna har iklätts kaninnos och kaninöron, samt strumpor och fot- riktiga skor. Detta gör att deras nakenhet på samma gång blir både framträdande och ifrågasatt. Genom att sammanfoga något som förstås som sexigtden nakna kvinnokroppen – med något som förstås som osexigt – strumpor och fotriktiga skorutmanar hon så väl föreställningen om femininitet som innebörden av nakenhet. Kropparna är nakna, men upplevs inte som sexiga. Samtidigt är de påklädda, men upplevs som obehagligt nakna. Konsekvensen blir att iscensättningen på samma gång belyser och upplöser hur det nakna får ta plats i vårt samhälle för att uppfattas som naket.

Som Butler uttrycker det vänder denna iscensättning mak- ten mot sig själv genom att veckla in sig i det den bekämpar. Karaktärerna repeterar samtidigt som de utmanar, de uppre- par samtidigt som de omtolkar och ompositionerar. Som be- traktare känner vi igen oss, men blir samtidigt förvirrade när bilden inte överensstämmer med den vi är van vid. Kaninerna lever inte upp till den mainstreampornografiska estetik de anspelar på, de tycks befinna sig i ett mellanrum där gränsen mellan subjekt och objekt är otydlig. De gör motstånd mot makten genom att inte leva upp till våra förväntningar, genom att leka med våra blickar och betrakta oss tillbaka på ett sådant sätt att deras närvaro tycks både meningsfull och meningslös på samma gång. Verket erbjuder därigenom ett försök att kon- struera en annan maktrelation, där kaninerna kan sägas kasta tillbaka den betraktande blicken på oss själva.

KROPPSLIGA HÄGRINGAR

To challenge powerlessness does not mean that one automatically shifts into positions of power, it means, straightforwardly, that one is refusing to be seen as powerless or be positioned without power.

— Beverley Skeggs

Under de sextio minuter verket pågår får vi alltså gång på gång ta del av normativa bilder av vad det innebär att ha och vara en kvinnlig kropp. Men när vi tittar ser vi samtidigt andra möjliga kroppar, andra möjliga iscensättningar av vad dessa kroppar kan göra. Istället för att enbart gestalta majoritetssamhällets repressiva konsekvenser för den kvinnliga kroppen, sker ett koreografiskt omformulerande. Som den brittiska forskaren Beverley Skeggs påpekar innebär inte den förtrycktas motstånd att makt förflyttas från en situation till en annan, eller att makt- ordningen automatiskt vänds upp och ned. Däremot, hävdar hon, är det möjligt för den förtryckta att tillskansa sig agens och vägra positionen som maktlös. Det är ett förhållningssätt som erkänner maktens maktfullhet, samtidigt som det inte reducerar den förtryckta till enbart förtryckt. Om vi applicerar detta resonemang på de som ger tanken kropp i Malin Hellkvist Selléns verk, får vi en berättelse om att skapa förvirring. Vi får kroppar som gör sig obegripliga, som parodierar, som inte låter sig inskränkas av de maktordningar som annars begränsar deras potential. Vi får kroppar som inte har de positioner de blivit givna, kroppar som tar sig egna positioner genom att för- ändra och förskjuta innebörder. Kort sagt får vi andra kroppar än de vi förväntat oss.