För tre år sedan uppdaterade Hagar Malin Hellkvist Sellén historien kring det tidiga 1900-talets kristna lesbiska missionärer i Västerbotten med föreställningen Missionären – ett verk som väckte både starka känslor och debatt på den nationella scenen. Efter verket Parveln, en koreograferad monolog om kritikern Klara Johanson, fortsätter hon nu arbetet med att synliggöra historiens döda vinklar – och denna gång är det den svenska flottningsepoken som fångat intresset.

– Efter arbetet med Missionären visste jag att ville fortsätta arbeta med att ge osynliggjord historia kropp. Flottningen är en närliggande historisk epok som ändå är okänd för så många, säger Hagar Malin Hellkvist Sellén som under veckan haft ett intensivt slutskede av repetitioner på Norrlandsoperan.

Flottaryrkets komplexitet, förklarar hon vidare; riskfyllt och samtidigt romantiserat för dess dimensioner av frihet, utgjorde också en lockelse.

– I min queera arbetsmetod intresserar jag mig mycket för gränstillstånd som detta, den spänning som finns i det dubbla och ibland motsägelsefulla.

Att placera sig i ett spänningsfält mellan fakta och fiktion var precis som i arbetet med Missionären viktigt, men ansatsen var denna gång mera sökande och ingångarna vidare. Rörelsen och det koreograferade är mera bärande, medan inslagen av text är sparsamma. Bilder, filmer och intervjuer är delar ur den minnesbank som använts för att hämta stoff ur, och i föreställningen förvaltas detta genom koreogafin som gör dansarna till både människa och material. Timret, slitet, vattnet och den livsviktiga koncentrationen är komponenter som finns närvarande.

– Vissa delar av föreställningen ligger närmare de rörelser som kan identifieras från flottningsarbetet, men det finns inget narrativ. Föreställningen försöker inte autentiskt återskapa flottningen utan ska upplevas som en fri och poetisk skildring understryker Hagar Malin Hellkvist Sellén.

Det prövande anslaget i arbetsprocessen har medfört att ensemblen fått en mycket stor del i verket och de dansare som medverkar har valts ut för sin närvaro och sitt intresse för processen, säger Hagar Malin Hellkvist Sellén. Marianne Kjaersund är en av de tre medverkande som haft ett mångårigt samarbete med koreografen, i Rosa löften och Bättre folk – övriga två, Marcus Baldemar och Pernille Holden är nya samarbetspartners.

– De är alla väldigt rörelsekompetenta och kan arbeta väldigt koncentrerat med en stor kärlek till görandet. De är otroliga, så bra att jag har sagt att det nästan borde vara olagligt ha dem på scen samtidigt.

Spelperioden av Missionären följdes av både en entusiastisk publik och en stundom het debatt om fiktionens friheter gentemot historien – och två slutsålda Umeå-föreställningar av Flottarkärlek vittnar om att intresset är stort för att se vilket grepp den Umeå-bördiga koreografen denna gång tar på historien.

– Det går aldrig att veta hur ett verk tas emot, allt beror på förväntningarna hos publiken. I researchen har det blivit tydligt att många burit en längtan efter att se denna epok gestaltad. Men det är viktigt att tydliggöra att det inte är en historielektion jag presenterar. Jag har valt att kalla det en rörelsens minnesruna.

Sara Meidell
Västerbottens-Kuriren 9 nov 2019