Västerbottens Kuriren
Publicerad 13 nov 2025
Hagar Malin Hellkvist Selléns nypremiär av ”Tiden det tar” får en att vilja somna. Och inte av uttråkning, utan av avslappning, skriver Ida Nordung.
Att ta del av nypremiären av koreografen Hagar Malin Hellkvist Selléns dansverk “Tiden det tar” från 2023, är som att befinna sig i någon sorts märklig meta-upplevelse, vilket Hellkvist Sellén på ett sätt påpekar från Profilteaterns spiraltrappa när hon introducerar föreställningen: att hon nu beskriver något som inte är tänkt att kläs i ord. Och det hon berättar följer såklart med oss in i scenrummet och färgar det vi ser, trots att tanken med verket är att komma bort från just det, alltså tematik, research och förförståelse.
Vad händer om själva hantverket, koreografin, rörelsen, istället får stå i centrum, utan att användas som verktyg för något annat budskap? Jag ska tala om vad som händer: man vill somna. Och nej, inte av uttråkning – av avslappning. Jag vet inte vad som varit mest avkopplande för er den här veckan, men för mig är det definitivt att i kompakt tystnad – så när som på publikens kurrande magar och det ojämna gneket från nakna fötter mot golvet – se dansaren Pernille Holden krypa baklänges i slow motion från scengolvets ena kortsida till den andra, för att sedan resa sig som nyvaken, räta ut sig, låta bröstet sugas upp mot ljuset, och grimasera som om sömnen inte vill lämna kroppen.
Men så, när den väl gör det, tar just kroppen över och ser ut att som ett barn försöka undersöka och erövra sin egen grov- och finmotorik, genom de mest märkliga både impulsiva och kontrollerade rörelser. Växelvis i tystnad och till musik, eller kanske snarare ljud. Kroppens ägare ser mest ut att hänga på, och det är kanske föreställningens mest fascinerande styrka: Pernille Holdens ansikte. Hennes blick är liksom så underbart både nollställd och nyfiken, för att skifta till nästan ursäktande för vad kroppen tvingar henne till, och att den vågar tar sin tid. Men med tiden är det som att ansikte och kropp kommer närmre varandra, som att kroppens ägare också kan påverka rörelsen, om än inte fullt ut.
Rörelserna går från att ha varit ganska naiva, till att få en – mycket liten, men ändå – touch av sensualitet; det är bara något med hur armarna plötsligt sveper runt en osynlig form och höften gör något extra. Också musiken har blivit mer melodiös, någonting att följa.
Tystnaden och ovissheten om vad som ska hända både inleder och avslutar verket, och det får mig att tänka på hur lite som får vara ovisst i våra liv idag, att vi är så rädda för det obestämda att vi försöker sätta ord på det som egentligen inte kan bestämmas eller beskrivas. På det sättet är “Tiden det tar” en kortlivad fristad, där ingenting betyder någonting, men kanske också allt. Man vet inte riktigt, man behöver inte veta, och det gör att någonting spänt inom en kan få lossna en stund.
Ida Nordung