Stillsam sorgesång över hotad naturskog
Nej, det är inte lätt att vara en skogsälskande kvinna. I en stillsam koncentrerad koreografi tas farväl till skogen som vi känner den till mänskligheten slutligen håller det SISTA barret i sin hand.
Med fingertoppskänsla har Hagar Malin Hellkvist Sellén satt fokus på en av vår tids brännande samhälsfrågor i dansverket ”Kvinnor och skog”. Ett rum där sorgen, tillika omsorgen, om den sista naturskogen ges plats när skogsbruket och produktionsskogen breder ut sig.
Ett verk för alla skogsälskare. De som hittat både kraft, skydd och vila i skogen och plötsligt funnit ”sin” skog förvandlat till ett kalhygge eller skogsplantering. Dessa ogenomträngliga produktionsskogar av tätt stående träd. Den förlorade biologiska mångfalden. Stora sår genom förröjning, avverkning, plantering, röjning, gallring, dikning, körskador, markberedning och vägbyggen. En bruten naturlig livscykel som slutligen hotar vår existens.
Ja, det är en koreograferad elegi som tar plats framför publikens ögon, där symbiosen mellan natur och människa gestaltas via omständlig livräddning. Dansarna bär varandra, försöker bokstavligt få den andra på fötter i en tämligen bökig procedur som tar sin tid – ett aktivt livgivande till något dött. Tystnaden, det stillsamma tempot och det skogliga systerskapet skapar en sorts meditativ atmosfär med ceremoniella inslag – alla i publiken tilldelas ett barr, bara ett barr. En fördjupad känsla av att hålla det sista barret, vårt sista hopp i vår hand. Vacker symbolik där det långa perspektivet ges plats.
Eva Åström