Kvinnor och skog
Idé, koreografi: Hagar Malin Hellkvist Sellén. Dansare: Pernille Holden & Marianne Kjaersund. Kostym och maskdesign: Linda Concalves, Musik och ljuddesign: Cicely Irvine. Ljusdesign: Hannele Philipsson.
Sagateatern. Riksteatern Linköping. Dansnät Sverige
Träd kan leva utan människor, men människor kan inte leva utan träd. Vårt förhållande till skogen är inte lika självklart eller uppenbart som det var för hundra år sedan. Reflekterar du någonsin över det?
I våra städer är förstås träd och parker viktiga och uppskattade, men vad är egentligen ett träd? Och vad är en skog? Vad skulle det innebära om skogen utplånades?
Malin Hellkvist Sellén vill att vi ska känna efter, känna på den förlusten, förnimma en framtid utan vilda träd i ett förstört ekosystem.
I den här föreställningen delas det ut enstaka trädbarr till alla i publiken. Det lilla gröna föremålet i min hand verkar så litet, bräckligt och förgängligt, och det är ju precis så; Växandet kan jag förstöra, men inte återskapa.
Rörelsen tar plats i ett litet rum, avskärmat på scenen. En ganska liten publik sitter runt en brunaktig golvyta där två kroppar möts. I ett kallt skarpt ljus är alla tydliga. Att se den övriga publikens ansiktsuttryck och kroppshållning blir en del av spelet. Vi ser varandra. Vi ser:
Två människors möte i ett obestämt rum. En framtid? Arbetskläder, stil och kroppsuttryck associerar till tungt och svettigt arbete. Kanske har det verkliga arbetet avskaffats och det som sker nu, inför våra ögon, är en kamp eller ett sökande för att bearbeta en sorg och en ångest.
Hur ska vi kunna överleva och existera i en värld med förstörd natur? Var hittar vi skuggan? Var finner vi ro och harmoni?
Kanske återgår vi – som här – till att bli krälande, krypande varelser. Där beröringen med, och tyngden av, den andres kropp, blir en livsnödvändig kontakt med det levande och organiska. De båda kropparnas ”dans” är både ömsint och brutal. Ibland lite komisk. Mänsklig och djurisk.
Eller så övergår vi – som i slutet av föreställningen – till att återskapa träden i våra kroppar. Vi försöker bli träd själva, i svepande tunga rörelser. Sneda och skeva, vajande, svängande, men ändå levande.
Med musiken blir det vemodigt. Vackra, svävande elektroniska klanger fyller ofta rummet som en ljudmatta. Det bär upp. När det blir tyst blir oron större, ångesten förnimbar. Kropparnas ljud utlämnande, naket.
Lars H Jonsson