Det är fullsatt till sista plats runt arenascenen på Dansstationen, inför föreställningen Kvinnor och skog.
En intensiv tystnad sänker sig över scenen där de två dansarna ligger nära varandra i sitt requiem över över naturskogarnas akuta tillstånd, skogarna som måste räddas från undergång.
Sakta, i minimalistiska lyhörda rörelser, börjar dansarna sin duett för att gestalta sakernas tillstånd, i sorg och smärta, med starka, dock återhållna uttryck. Den ena rör sig ibland under den andras kropp, med starka, fasta rörelser som nästan stelnar, allvarstyngt. I dansens rörelser blir deras ansikten täckta av rufsigt hår, som gör att publiken inte kan se deras mimik, vilket skapar ett eget perspektiv från åskådarplats.
De två dansarnas kroppar rör sig tätt ihop, som en egen syntax, som speglar oro, ångest, svart sorg inför skogens och klimatets hotfulla utveckling.
Deras rörelsemönster skapar långsamma förändringar, tungt vägande rörelser, i ultrarapid, som sprider sig runt hela arenascenen och sjunker in i publiken, som en osynlig börda inför skogens snara behov av räddning.
Efter drygt en halvtimme byter dansarna perspektiv, upp på scengolvet, ofta i stelnade, lätt groteska, poser som ett slags motkraft gentemot katastrof, med fokus på handrörelser.
Det finns ett nedtonat innerligt allvar i denna duett som blir till en symbios mellan de två kvinnliga dansarna med inåtvänd energi, medvetet stiliserat, som breder ut sig över scenen.
En fokuserad koreografi som med stillhet och skönhet uttrycker en av vår tids största frågor, samtidigt som en av dansarna delar ut ett granbarr, mycket litet och knallgrönt, till alla i publiken. Ett fint avsked av en engagerande, minnesvärd dansföreställning – jag ser att en i publiken tar sitt barrstrå och lägger det i plånboken, som vore det ovärderligt. Andra gör likadant, medan vi lämnar arenascenen, laddad med dansens kraft.
Ingela Brovik