Människan brottas med sin egen mänsklighet
I ”Kvinnor och skog” koreograferas den samtida människans förhållande till skogen.
Helena Granström ser den fruktlösa striden mot en industriell civilisation.
RECENSION. Att fästa sig vid en skog tillhör det mest riskabla man kan ta sig för i känsloväg. En dag är den bara borta, ersatt med ett inferno av kvistar, rötter och halvmeterdjupa lerspår, och hur många kojor du har byggt där, hur mjukt blåbärsriset kändes under ryggen eller hur ljuvligt trattkantarellerna smakade som växte i kammossan nedanför klippsprånget, spelar ingen roll alls.
Därför är det ofrånkomligt att den som likt koreografen Hagar Malin Hellkvist Sellén tar sig för att gestalta den samtida människans förhållande till skogen, ställs inför arbetet att ge kropp åt en förlust. Att dansa fram skogen blir också att dansa fram den framtid som vi flaggandes levnadsstandardens banér är på god väg att skapa åt oss: där man en dag, precis som i Hellkvist Selléns iscensättning, håller det sista barret i sin hand.
Att barren i bokstavlig mening ska ta slut tycks emellertid inte troligt: gran dominerar stort på virkesåkrarna. Men den omvandling av människans livsvärld som det industriella skogsbruket förorsakar sker inte enbart på ett fysiskt plan, utan också på ett begreppsligt: För varje naturskog som jämnas med marken förlorar också ordet skog en del av sin innebörd, så att det till sist kanske inte betyder så mycket mer än de ensartade trädplanteringar som är det enda som finns kvar.
Och i föreställningen ”Kvinnor och skog” som nu spelas på Turteatern ges alltså denna utveckling scenisk gestalt, genom de två dansarna Pernille Holden och Marianne Kjærsund. I ett tätt, avskalat scenrum som kräver publikens fullständiga koncentration handskas deras kroppar med varandra: den ena kravlar under och genom den andra, försöker ta sig loss utan att lyckas, ömsom bär den som en tyngd och håller den som ett barn.
I deras samspel kan man lika gärna se vår hantering av det levande som om det vore livlöst, som människans brottning med sin egen mänsklighet, i sig en evolutionär produkt av ett liv i trädkronor och på savanner. Eller varför inte den fruktlösa striden mot en industriell civilisation vars enda alternativ till att exploatera en resurs tycks vara att exploatera en annan.
Att verkets titel knyter just kvinnan till skogen är inte så konstigt: Deras historia är sammanvävd. Det hotfulla kaoset och den milda, givande famnen har sedda genom den västerländska maskulinitetens lins sammanfallit i två lika skrämmande krafter: kvinnan och naturen.
Men oavsett kön har skogen utgjort, och utgör än, en central del av människans symbolvärld, som på en gång visar oss det egna jaget, som det som för alltid undflyr dess grepp. Vad händer med oss när den går förlorad? En sak är åtminstone säker: När det industriella skogsbruket har gjort sitt med såväl språket som naturen, så är den ”inre skog” som föreställningen säger sig vilja gestalta inte längre en metafor för själslig komplexitet, utan en depressionsdiagnos.