Recension Kvinnor och skog SvD

Kvinnor och skog – Dans där även ett barr bär en besvärjelse

Hagar Malin Hellkvist Sellén låter skogen och naturen stå i fokus i sitt nya dansverk. Här finns ett starkt rituellt drag och koreografi som besvärjelse.

Kvinnor och skog är lika mycket ett requiem över en förlorad natur som en hyllning till scenkonsten. För när koreografen Hagar Malin Hellkvist Sellén tar sig an ett ämne gör hon det grundligt, med en omfattande research. Inte så att den färdiga föreställningen är tyngd av det dokumentära förarbetet, utan mer som om den är ett koreografiskt koncentrat av det undersökta.

Tidigare har Hagar Malin Hellkvist Sellén skärskådat såväl dansbanekulturen som missionsrörelsen och flottarkärleken. Gärna ämnen som förknippas med landsbygd och livet utanför storstäderna. Aldrig med den minsta antydan till ironi eller nedlåtande betraktelser. Man skulle kunna säga att det handlar om jordnära vardagsbetraktelser fyllda av åtrå, saknad, sorg och glädje. Som beskrivning känns den ändå alldeles för begränsande eftersom varje verk eller föreställning rymmer så mycket mer. Skogen eller naturen har länge varit närvarande men står den här gången helt i fokus.

Som dansare har både Pernille Holden och Marianne Kjærsund länge arbetat med Hellvkvist Sellén och har blivit bärare av det pregnanta och precisa rörelsematerial som alltid är omedelbart igenkänningsbart men ändå aldrig förutsägbar. Välbekanta rörelser vittnar om en tydligt uttalad queer blick för hur till exempel en dansbandsälskare eller flottare rör sig och uttrycker sig genom sin kropp.

Koreografin i Kvinnor och skog är inget undantag, utan är distinkt och närvarande oavsett hur Pernille Holden och Marianne Kjærsund förhåller sig till varandra. Om de sakta faller ihop mot golvet eller om de mödosamt reser sig upp igen gör det de hela tiden tillsammans. Stödjer, lyfter eller kryper under varandras kroppar som om det vore nödvändigt och något som måste göras. Kanske en besvärjelse över den hotade eller redan försvunna skogen. Alltmedan ljussättningen växer i styrka som om skymningen kommer och går, årstiderna växlar, dagarna och livet pågår.

Över huvud taget finns ett starkt rituellt drag eller rent ut sagt ett religiöst drag i Kvinnor och skog. Inte bara för att vi sitter i en cirkel i fyra grupper runt scenen, som kan vara skogsglänta, cirkusmanege eller rum för ett väckelsemöte. Utan även för att jag precis i början av föreställningen ser hur Marianne Kjærsund placerar en liten ask mitt i en av gångarna till scenrummet. En handling som liknar folktrons tankar om att en plats kan skyddas genom att man placerar ut något som hindrar onda andar eller ting att passera.

Senare ska det visa sig att den och en annan ask som Pernille Holden lagt på motsatt sida innehåller ett antal gröna och spröda barr. Barr som sedan delas ut till alla närvarande. En del läggs direkt i en utsträckt hand medan andra placeras omsorgsfullt på ett knä. Aldrig har jag tidigare upplevt hur glad någon kan bli av att få ta emot ett litet barr.

Någonstans där ligger också styrkan i Kvinnor och skog och i Hagar Malin Hellkvist Selléns uthålliga arbete. Förmågan att ladda det allra minsta, som ett barr, med en hel berättelse.