Tiden det tar, Danstidningen recension

Lågmäld intensitet

Dansaren Pernille Holden står på knä vid scenens bortre kant på Dansstationen med publiken på två sidor, barfota i jeans, blus och med lockigt hår. Det råder intensiv tystnad i teaterrummet när hon börjar krypa på alla fyra, baklänges, över scengolvet mot andra sidan.
En stund senare ställer hon sig upp, ett ögonblick, lägger sedan sitt ansikte mot scengolvet, kind mot kind, en lång stund, innan hon ställer sig upp, musik hörs, och tystnaden kommer åter.
Med tunga steg, grimaser och sammansatt kroppsspråk blundar hon och rör sig smärtsamt framåt, långsamt – medan tiden går – som om hon gestaltar tidens gång, i sin egen rätt.
Hon skapar en tidens egen dimension inför en andlöst iakttagande publik, med stark närvaro i sin intensiva, lågmälda föreställning där
alla sitter som förtrollade av hennes scenkonst.
I sina tidigare verk har olika teman varit Hagar Malin Hellkvist Selléns utgångspunkt, med feministiskt perspektiv i Missionären, Kvinnor och skog, om hot mot naturen, eller arbete till sjöss, som Flottarkärlek, vilka har visats på Dansstationen. Hennes nya verk tycks ha fokus på rörelsen i sig, i och bortom tiden, med existentiell underton.
En mycket intensiv föreställning som pågår med blick på här och nu, ett solo med kraft och eftertänksamhet, lyhört och sårbart.

Ingela Brovik