Västerbottens-kuriren 13 november 2006
Det finns ingen anledning att dra ut på det längre än nödvändigt, så varför inte en rask utlösande utsaga, ty Malin Hellkvist Selléns Bättre folk är rätt och slätt helt otroligt bra. Jävligt bra till och med, så att man riktigt förstår vad det är för typ av bra som åsyftas här.
Den första delen i Bättre folk inleds med att dansarna i total tystnad ger smakprov på olika typer av manliga gångstilar. Var och ens individuella svansföring övergår i en mätande medvetenhet om varandras närvaro. Makt. Och hävdelsespelet är så i full gång och den initiala fascinationen över hur skickligt de fyra kvinnliga dansarna framställer trovärdiga män på scenen känns plötsligt orelevant. Framför oss har vi nu ett antal män och deras absurda penetrationssjuka i en juckteknikstävlig utan like.
Varpå några av höjdarna från det tidiga 90-talets eurodiscovåg, med låtar som Rhytm is a dancer, Mr Vain, What is love och Rhytm if the night, plötsligt börjar pumpas ur högtalarna. Pump, pump och mera pump. Och juckandet som aldrig tar slut. Ljussättningen skiftar succesivt enligt regnbågsprincipen, rött sken övergår i blått osv, en indikation på att situationer och rum förändras medan mäns fixering av jucken liksom aldrig upphör utan bara fortsätter med samma frenesi. Med andra ord ett likställande av sexualiteten med penetrering och olika grader av stötar. Dessvärre en normerande föreställning. Detta inefattar även homosexuella män, varvid en explicit homoerotisk scen i ett krogmöte mellan två män som tänder på varandra sker i juckens anda.
Här gör koreografin en riktigt skicklig dramaturgisk sväng för att komma in på slutsträckan, där dansarna i en lätt geometrisk uppställning börjar vissla i kör till Winds of change. Det är ett ställningstagande för förändring, men också en hoppfull och positiv tilltro till att våra föreställningar och inställningar till sexualiteten ”natur” och ”kultur” kan utvecklas till det bättre. Vi kan bli (B)bättre (F)folk helt enkelt!
Den grå, stramt stiliserade scenografin av enkla fonder bak och på sidorna täcks så av ett färgglatt blommönster enligt principen kärlek, fred och förståelse. En uträckt hand som säger att det här är något som vi alla är delaktiga i, trots att det kanske verkar vara på mäns bekostnad. För det är inte männen som Hellkvist Sellén vill åt, det är föreställningarna som dikterar ett normbildande sexualitetsideal.
I andra delen av koreografin bryts de gråfärgade mot ljusa träpanelsfonder och istället för shorts har man träningstights i grönt glansigt tyg på sig. Den atletiska manskroppen, så idealiserad som spänstig och vigorös, hamnar nu under luppen. Återigen handlar det om mäns inbördes tävlingar, när fightingkulturen får visa vad den går för. Speciellt intressant blir det när man använder samma kroppsuttryck och överför det till showdans á la 1920-tal. Dyrkandet av den atletiska men ack så stela och styltiga kroppen framstår således i ett helt annat ljus.
Även om andra delen i koreografin i själva idén är lika god som den första, så faller den på avsaknad av dramaturgi. Den är alldeles för rak och onyanserad, något som blir tydligt i jämförelsen med första delen som är fullkomligt briljant i sin sammansättning. När det kommer till kritan är Bättre Folk en mycket smart föreställning, välpaketerad och snygg i sin fula trash-estetik, vilket inte behöver vara en motsägelse. Detta är en konstnärligt väl avvägd föreställning som aldrig kompromissar över på underhållningssidan.
Hela scenen vibrerar av tillblivelse av något nytt, skickligt orkestrerat av Hellkvist Sellen, och som är så mycket mer än ett utredande av social konstruktion i det oänderliga. Utan snarare är det något i stil med det som den franska filosofen Deleuze kalalr för becomin. En sammansmältning i metamorfosens tecken av olika former och varelser som för oss till ett annat plan av varande. En plats där det är möjligt med (B)bättre (F)folk! Män som kvinnor!
ANN TOMIC