Jag ser hela kroppen tydligt preparera, ta sats, satsa på ANSATSEN, göra sig redo för… FRÅNSKJUTET och med MASSOR AV KRAFT knappt lyfta över golvet och i en extrem version av att ”ta i!” förflytta sig en liten bit framåt genom en låg luftfärd och i en stum landning ta en ny position och ut i varje cell kommunicera överdriven kraft. Alltså, den kraften kan ju såklart även anses som precis lagom. Lagom för ett estetiskt uttryck eller annan aktivitet som kan tänkas ske inför publik (bodybuilding, tyngdlyftning, fristående i truppgymnastik?). Men min kropp skriker av igenkänning inför minnet av att pröva en fysisk aktion helt utan uppfattning om hur mycket kraft och anspänning som behövs, eller vilken slags eller var i kroppen. Känslan av att påbörja en lång rad approximeringar mot en mer sansad, kanske lagom, kanske effektiv, avmätt eller så att säga ”organisk” mängd kraft i rörelsen. Den kropp som sätter igång dessa minnen i mig om oändliga sådana approximeringar dansar i verket »Bättre folks« andra akt. Dansen som försiggår får mig att tänka ihop uttrycket ”att vaska kraft” och för mina associationer till så många ställen. Först och främst till hur mycket av min dansskolning som har handlat om att få något att framstå som enkelt, på gränsen till obrytt och nonchalant. Ingen lärare har ju nu använt exakt den beskrivningen, kanske snarare ord som ”lugnt”, ”elegant”, och ”vackert”. Dansen jag tittar på borde utifrån dessa idéer jag badat i under många år vara ”ful” men den landar i mig som jätterolig, spännande och fin. Att vaska kraft gör plats för en slags innerlighet, en intensitet, det är liksom för sent att låtsas som att en inte bryr sig när en har tagit i sådär mycket. Den skulle kanske ha kunnat utstråla aggression och manisk desperation men kanske är den för uppe i sig själv? Dansandet gör något med hur det fysiska uttrycket av kraft landar i mig och likt i resten av föreställningen vägrar dansarnas och dansernas uttryck att ingå i en binär världsordning där alternativen hela tiden är två. Framför mig tar »Bättre folk« sig an så många kategorier som normer gjort binära och istället installeras dimmers eller volymkontroller. Så även i första akten där höftrörelserna först i gång och sedan i dans agerar ut de skrattretande små skillnaderna i riktningar, betoningar och vinklar som avgör om gången känns som stereotypt macho, skrevfixerat juckig eller sexigt höftförförisk. Samtidigt som jag skrattar högt, dels för att det levereras med humor. Men också för att det ÄR kul att dansandet har kapacitet att plocka isär och under underhållningens gång montera ned genusets kroppspråk och framföra ett omskakande kollage genom underbara karaktärer.

2020 sätter Hagar Malin Hellkvist Sellén upp »Bättre folk« igen.¹ Ett verk som hade premiär 2006. När jag idag ser en videodokumentation av verket och försöker förstå hur det kan ha landat och skapat mening i sin samtid 2006, förvånas jag mest över min känsla av att radikaliteten i det koreografiska uttrycket inte känns matt eller daterad. Den hantverksmässiga undersökningen av hoppet som kraftansamling, frånskjut och landning och hur verket använder sig av glidningar mellan att härma, göra nytt, och ta på allvar måste inte på något sätt jämföras bakåt för att skapa mening i nutid. Kanske finns det också något relevant i själva återvändandet till en utsaga från 2006, en återvändo som innebär att nya kroppar tar sig an verket och koreografier upprepas, görs igen och på så vis förstärker och aktiverar utsagan? Alltså återigen visar fram Juckpartyt, de tuppiga gå-stilarna, sprången och de hårda landningarna utan mjuka knän, hoppandet som gör mer oljud än skapar höjd och allt det som »Bättre folk« håller, som inte bara visar på något utan gör något och gör något annat av det som är? Besattheten vid det nya (som ofta och länge varit den utominstitutionella konstens ok) känns inte svår att koppla ihop med andra västerländska idéer och värderingar som ställs på sin spets i klimatkrisens tvång på omvärdering av många former av slit, släng och full fart framåt. Hur företeelser i kultur, konst och samhället än speglar varandra berör det mig att det sätts upp igen, för upprepandet har en tyngd som det utominstitutionella konstfältet sällan bevärdigas.

Det är väldigt härligt att »Bättre folk« är så kul. Det är särskilt härligt mot tyngden av viss (ofta institutionaliserad) danshistorias allvarsamhet och lidande. Den är samtidigt rolig på ett annat plan: för att inget står kvar i status quo, danserna dansar inte det jag vet. Det är inte svårt att hitta stereotypa tvärtemot-utsagor i kulturella uttryck, heller inte kvinnligt som härmar manligt, men när det gröps ur och görs om på olika vis i många lager, då luckras blicken upp lite och vissa saker blir formlösa och andra former uppstår samtidigt som det finns igenkännbara element att vrida sig av skratt åt och hålla sig i. Det är som att danserna dansas i ett dubbelt universum där jag får identifiera någonting igenkännbart, som en macho gångstil, medan kända material och rörelser förfrämligas för min blick så att mitt meningsskapande förskjuts och knuffas runt av kollaget koreografins sammansättning och överlappningar. Dessa danser förskjuter och lägger till, bråkar med min uppfattning om vad ”lagom kraft” och ”snyggdans” är, rotar i hur jag uppfattar genus i och genom dans samt befriar mig från ett upprepat befästande av det jag tänker om dans. Samtidigt finns »Bättre folk« där som en föreställning, som en estetisk upplevelse i och av sig själv. Någon hade kanske till exempel en himla fet idé om ett hopp som inte var så högt och hela laget rodde iland den och andra idéer med stor hantverksmässig skicklighet. »Bättre folk« framförs med stor precision och konstfärdighet som en omsorgsfullt koreograferad tvåaktare med en fin samling förslag som läcker över och in i varandra och lämnar mig glad och fascinerad.

Mer än att hålla om och förkroppsliga vad det kan betyda för ens fysiska möjligheter till uttryck att bli avläst som en viss könsidentitet säger »Bättre folk« något om begränsningar och utrymmen, möjligheter och inskränkningar som inte bara gäller genus. »Bättre folk« tar sig an fysiska uttryck med en djupbottnad förståelse för att normkritik aldrig bara handlar om motsatser. För mig inger »Bättre folks« fysiska och djuplodande utforskande en känsla för hur makt gestaltar sig, hur kroppar skolas och härmas in i att befästa fördomar och hur oceaner av fysikalitet och möjliga sätt att röra kroppen på därmed förpassats eller ansetts opassande. Och en kraftfull hoppfullhet inför hur dessa rörelsesätt och fysikaliteter plus ännu flera kan återtas, upprepas och hittas på.

ELLEN SÖDERHULT
Mars 2020

¹ Bättre folk skulle haft nypremiär och turnerat under våren 2020. På grund av Coronapandemin ställdes detta in.