Expressen 11 oktober 2003

Fyra nakna Playboy-bunnies goes queer; rarare har sällan setts. Unga koreografen Malin Hellkvist Sellén gör första delen i sin serie ”Never ending fight” på Moderna Dansteatern. Suzanne Osten och Mats Ek och övriga stockholmare borde rusa till de återstående föreställningarna idag, på söndag och på måndag.

Må trendallergiker inte skrämmas av det kvera – feministiskt gayspex kan detta lika gärna kallas. Ej heller har den moderna dansfobikern något att skylla på – dom ger tanken kropp är lika mycket performance och show som parodisk teater.

Det är roligt att se tjejer skära sönder apelsinbröst eller gurkkukar. Ännu bättre blir det när de är gruvligt koncentrerade, rörelsemässigt varierade och ystert regelbrytande. Tillsammans med Hellkvist Sellén herself intas den stora vita scenen av Tove Sahlin, Kristiina Viiala, Minna Kiper och Natalie Ringler; med eller utan bjärt färgade 80-talskläder. Könet är maskerad, för att inte säga cirkus, och ingen av dessa unga kvinnor har hunnit glömma hur man – eller unga män – kastade håret bakåt innan det stegs in på diskoteket. Inte heller hur populärmusiken – rock, disco, schlager; whatever baby – förförde en med hetsande rytmer och sexistiska texter.

Mellan låtarna är det föreläsning i sex och samlevnad av typ Röda kors-syster i nätstrumpor. Ett slitet grepp fast kul eftersom svårighetsgraden växer med föreställningen.

Till slut ”ett barn blir till”: att inseminera med slang eller spruta. En halvtimmes Handstående efteråt är optimalt. Söta flickor förvandlas till monster, mönster, män eller svarta fjärilar. Eller tvärtom. Man vet inte, samtidigt som man känner igen sig. Det är det som är grejen.

NINA LEKANDER