Dagens Nyheter 21 februari 2008

Tänk er den berömda Kristus­statyn på toppen av berget Corcovado i Rio de Janeiro. Och de vitt utslagna armarna mot skyn. Är det en gest av oåtkomlig salighet eller av villkorslös barmhärtighet och nåd?

Koreografen Malin Hellkvist Selléns nya föreställning ”En kristen kväll”, som hade ur­premiär på Pusterviksteatern i tisdags, kan sägas helt handla om denna gest. Hur den låser oss – när den tvingar kroppen till hopplös bredbenthet och omöjliga balanser. Och på ett förödande vis deformerar vår rörlighet. Som hade vi ett tvingan­de kors inspikat i oss. Eller hur den öppnar oss – när den pekar på en gränslös riktning ut ur oss själva.

Ja, Malin Hellkvist Sellén har verkligen fångat en fascinerande dubbelhet i hur denna ”kristna” gest verkar i oss. Kritisk när hon gör den till dans och visar det förkrympligande, men också bejakande när hon låter den löpa linan ut i en serie fövandlingar. Som när hon låter den veckla ut sig som för allra första gången – och den visar sig möjlig att beröra.

Den inspelade musiken skänker föreställningen en frikyrklig kontext som jag delvis tycker blir lite problematisk. Det blir stundtals lite för naivt och lätt att skratta åt. Men Hellkvist Sellén släpper inte taget utan driver sin form mot de lägen då poängerna inte är självklara. Att som i finalscenen se tre dansare trava som hundar till en ordlös orkesterversion av ”Härlig är jorden” är utmanande och vackert. Ja, rent av mycket vackert. Och inte alls okristligt.

MARTIN NYSTRÖM