Västerbottens Folkblad 9 maj 2010

TJUGOSJU MINUTER av tysta viskningar och nickanden innan musik sätts in i kvällens dansföreställning kräver tålamod. Koreograf Malin Hellkvist Sellén arbetar utifrån normkritiska perspektiv på dans och hur det gestaltas. Genom ett konstant vitt ljus och konsekvent vita kostymer skalas scenen av och fokus sätts på mimik och rörelsemönster. Känslan gick till sjukhusmiljö där alla bär vita kläder, ett slutet rum för fysioterapeuter och patienter där alla barriärer för hur man bör röra sig är utsuddade. De hjälper varandra att frigöra kroppsliga spänningar som ger en lättnad och befrielse.
Hellkvist Sellén har sagt att hon strävar efter en känsla hos publiken att ”det är möjligt”. Och i vissa rörelser ryggar man instinktivt tillbaka och tänker ”gör inte så, det är inte möjligt”. Dansartisterna utmanar gravitationskraften med full insats och lockar publiken till skratt med både akrobatik och rörelsemönster hämtade från djuren. När poppiga och dansanta låtar läggs på blir kropparna rytmiska och då vaknar föreställningen upp. De enskilda artisterna tolkar musiken fritt och man fascineras av impulsiva fötter som spritter till i stelbenta pliéer och chasséer.

TILL STOR DEL stänger koreografin betraktaren utanför, men så vänder aktörerna sig mot publiken och ställer unisont upp på en rak linje. Bredbenta med händer som talar individens säregna teckenspråk kommunicerar de varmt med sina åskådare. I kör sluter de sedan upp och sjunger The Killers låt ”We are human”, med refräng:
– We are the human or are we dancers?
Till audition kallas de som hatar dans, före detta dansare, de som älskar dans, professionella dansare och de som tänker att de inte kan dansa. Vem som är vem i verkets slutprodukt är omöjligt att säga, då är alla normer utplånade.

RITU ANDERSSON