Dagens Nyheter 19 maj 2014

Den egenartade föreställningen »Jag minns dig som du var då« har en speciell utgångspunkt. Den är en fråga som koreografen Malin Hellkvist Sellén ställde förra året och uppmanade vem som så önskade att besvara: på telefonsvarare, via mejl, genom ett personligt samtal. Frågan löd ’Malin kan inte släppa taget. Tycker du också att det är svårt’. Svaren är föreställningen.

Inledningsvis uppmanas publiken dock att ställa sig i en stor cirkel på scenen och presentera oss och förklara varför vi är här, just nu, denna kväll. En aktör inleder och anger sitt skäl ”Jag medverkar i föreställningen”. Som nummer två, säger jag av bara farten “Jag är här för att jag uppenbarligen också är del av föreställningen”. Vilket visar sig vara mer sant än jag anar.

»Jag minns dig som du var då« består av ett antal människors olika, mycket personliga tankar kring svårigheten att släppa taget. Gärna handlar det om gamla förhållanden. Kärlek. Första monologen överraskar dock rejält. Här talar en ‘lättkränkt människa’ som MÅSTE hämnas varje upplevd oförrätt. Som mannen själv uttrycker det ”Om man är dum, får man stryk”. Fortsättningen blir alltmer provocerande, smått sociopatisk. Lyckligtvis är han kvällens stora undantag. Sårad mänsklighet och mångfalden av röster utgör kärnan av  »Jag minns dig som du var då«.

Själv karakteriserar Hellkvist Sellén gärna sitt arbete i termer av gueerfeminism och nedbrytande av etablerade maktstrukturer. Onekligen sant. Men nu likson tidigare grips jag framför allt av det välkomnande och rent hjärtligt omfamnande, helt icke-ironiska och djupt humanistiska i hennes kontnärskap.

Det skulle så lätt kunna bli patetiskt och pretentiöst. Men icke. Helkvist sellén drivs av en osedvanlig fysisk intelligens och kontnärlig integritet. återkommande under föreställningen funderar Hellkvist Selléns säregna förmåga att få varje människa att framstå som vad hon faktiskt kan vara. Ein Mensch. Vackert. Mycket tänkvärt.

Örjan Abrahamsson