Svenska Dagbladet 7 februari 2005

Med Kung Kristina når Malin Hellkvist Sellén en ny dimension i sin queerfeministiska koreografiserie Never ending fight. Och i samma veva en ny målgrupp: barnpubliken.

Hellkvist Sellén bryter ny mark genom sitt nyfikna och allvarliga sätt att ifrågasätta könsroller i en föreställning specialgjort för mellanstadiet.

Kärlek, identitet och respekt; Kung Kristinas huvudteman är livsviktiga grejer som – alldeles – oavsett ålder – tål att tänkas på. Och pratas om. Därför känns det betryggande att en publikdiskussion är inplanerad efter varje föreställning.

För det är många frågor som väcks under de trettiofem minuter Kung Kristina pågår, och få svar som inte kräver någon slags samhällsanalys och/eller självrannsakan. De tre dansarna uttrycker funderingar som levereras stötvis genom mikrofoner: ”Hur är man som tjej/kille? Varför tar man alltid för givet att killar blir kära i tjejer och tvärtom? Vem har bestämt att det ska vara så? Tänk om man vill bestämma själv!”

Att basuner ut de allra hemligaste tankarna via mikrofoner är effektfullt, även om orden kommer lite väl långsamt ibland. Men i föreställningen som helhet är det skönt att saker får ta sin tid. Inget stressas förbi, det måste inte hela tiden vara så där skojigt, som det till exempel blir när Emelie Jonsson och Magdalena Eriksson testar att vara coola countrysångare eller när trion tokskuttar till finsk dansbandsmusik.

Däremellan hinner också de tre att långsamt och andäktigt iklä sig Kung Kristinas krinolin och känna på att svinga maktens svärd.

Någon historielektion ges inte, drottning Kristinas närvarar mer som symbol för det normöverskridande. Att närmare gå in på hennes öde får man anta står fritt för de lärare som tar med sina klasser på en ganska progressiv föreställning som kanske inte faller varenda förälder på läppen – men som man önskar gjorde det.

För Kung Kristina är, som affischtexten slår fast: en modig föreställning för dig i mellanstadiet. Dess sensmoral om man nu kan tala om en sådan när det är befriande fritt från pekpinnar, formulerades bäst av en femteklassare i testpubliken: ”Ingen kan vara annorlunda för alla är ju olika”

LISA BODA