Svenska Dagbladet 16 sept 2017

Det fängslande dansdramat om litteraturkritikern Klara Johanson ger oss både kropp och känsla i oväntad blandning.

Klara Johanson som koreografi? Malin Hellkvist Sellén lyckas förvåna gång på gång i monologen »Parveln«, om den självkritiska kritikern K.J. Själva scenrummet är ändå bekant från hennes senaste, »Missionären«, med publiken i ring runt spelplatsen, nära skådespelaren. Hon är Andrea Björkholm som jag minns från Sara Lidmans »Tjärdalen«, lång, uttrycksfull och med en lätt finlandssvensk ton.

Klara Johanson, K.J., Huck Leber, Parveln, är en ordets mästare i litteraturkritik, essäistik, översättning. Men efter en biografisk presentation framträder hon till en början helt och hållet som kropp, hopkrupen i fosterställning, hasande över golvet.

Efter lång och förväntansfylld tystnad börjar hon så äntligen tala: om Karin Boyes, och pappans, död för egna händer. Av allt K.J. skrivit inleder Hellkvist Sellén med ett brev till Margit Abenius, Karin Boyes levnadstecknare och vän.

Med sådana väl valda fragment byggs föreställningen upp. Vändningarna är plötsliga, både i ord och rörelse, som då ett kraftfullt marscherande över scenen, runt publiken, övergår i en noggrann, inkännande analys av en skulptur av Fredrika Bremer. Här får vi alltså möta kritikern och hennes detaljerade iakttagelser och formuleringar.

K.J:s civilisationskritik får vi också prov på, då hon/hen i vredesmod återger ett möte med en översexualiserad värld, där både ett bläckhorn och en brevvåg får könsbestämning: en mans bläckhorn måste ju vara större, eftersom mannens skrivbord är större!

Kroppen då, vad uttrycker den? Utsatthet och känslighet, förstås. Den kreativa processens plåga. Men också desperation och missnöje inför ett samhälles alltför trånga ramar. Till sist också ålderdomens svaghet, kanske sjukdom.

Men orden klara in i det sista: en källa att ösa ur.

– Sara Granath

Läs recensionen på Svenska Dagbladets webbsida HÄR.