Svenska Dagbladet 7 maj 2004

”WOW!” står det klottrat i mina anteckningar från ”Projekt – genusneutral armé på uppdrag”. Orsaken är att de fem dansarna iklädda raka mörkblå uniformer med identiska huvudhättor är en osannolik uppenbarelse. När de rör sig, med ett kantigt och ändå märkligt gracilt rörelsemönster – ansikten aär gravallvarliga – blir jag faktiskt drabbad. Är de fångar? En frihetsarmé?

Dansstilen är engagerad, rytmisk och stilren. Snygg. Som titeln utlovar är stycket genusneutralt, rörelsespråket saknar könstillhörighet. Uttrycket är snudd på omänskligt. Vore det inte för dansarnas olika storlek och utstrålning kunde de lika gärna vara klonade robotar från en främmande planet.

Intresset för kropp, genus och identitet är drivkraften för Malin Hellkvist Sellén. ”Projekt – genusneutral armé på uppdrag” är från 2000, en föregångare till hennes pågående queerfeministiska koreografiserie ”never ending fight”. Samma serie varifrån premiärstycket ”Dom ger tanken kropp” (2003) repriseras på Dansens Hus i dagarna. Hellkvist Sellén vill visa att kroppen, identiteten, sexualiteten etc är pågående och föränderliga processer.

I ”Dom ger tanken kropp” använde hon sig av performance och teater. Inget ont i det. Men efter att ha sett hennes läckert könsfrånvarande koreografi denna kväll kan man bara glädjas åt att den fick återuppstå och önska att hon ger rena dansuttryck mer utrymme i framtida verk.

Kvällens urpremiär är installationen ”De gråtande barnen”. En finurlig exposé kring hötorgskonstens paradnummer – de rundkindade barnen med stora ögon översvämmade av tårar. Vi får veta att 1979 hade 1,5 miljoner reproduktioner av gråtand ebarn sålts i Sverige. Likt en performacens ”Linus på linjen” hänger koreografen upp tavla efter tavla, betraktar dem och plockar ner dem igen. Vad sluklämmen blir lämnar jag osagt – gå och se själva!

LISA BODA