Hagar Malin Hellkvist Sellén har i tidigare verk gestaltat historiska händelser och personer och genom dansen gett dem kropp och identitet. Med flottarkärlek tar hon sig an ännu ett historiskt område, som snart fallit i glömska. Få yngre vet att innan timmer fraktades på lastbil, forslades det med hjälp av uthålliga och modiga män längs åar, älvar och andra vattendrag från inlandets skogar till kustens sågverk och gruvor. Det var ett slitsamt och farligt arbete, som krävde många offer bland de icke simkunniga som hade oturen att ramla mellan stockarna, eller förolyckades när bröten skulle sprängas med dynamit.
Hellkvist Sellén skildrar arbetet genom tre dansare, som med sina kroppar som verktyg gestaltar det hårda och strävsamma, de sliter, bräcker och drar och balanserar med farofyllda snedsteg. Scenen omringas av publiken, sittande på låga träbänkar, så nära dansarna att varje andetag, muskelspänning och svettdroppe noteras. Föreställningen är mestadels tyst, förutom en inläst text, en kort melodi och en gemensam munspelsfinal. Det gör att åskådaren tvingas in i danstrions rytm och andning, utan filter eller distraktion.
Bidrar till ljudet gör också dansarnas lårhöga vadarstövlar, som gnisslar och kvider under deras alltmer utlevande rörelser. Första akten börjar trevande för att eskalera i en kollektiv räddningsaktion när trion turas om att krokna inför uppgiften. Då finns de andra där som stöd och livlina, redo att backa upp. Andra akten är mer intensiv, med hopp på imaginära timmernot och skickligt parerande för att inte hamna i de livsfarliga mellanrummen.
Det är ett ovanligt verk, som kräver en del av publiken och desto mer av dansarna. Kanske är det i längsta laget och att avbryta en föreställning med en paus är sällan optimalt. Förutom det är Flottarkärlek ett imponerande verk som vågar utmana dansens sedvanliga beståndsdelar och utförande.
Nancy Bladfält
9 november 2019