Ett dansverk att återvända till som en utställning – Det är vad som väntar när Hagar Malin Hellkvist Sellén intar Västerbottens museum med verket som inte liknar något annat tidigare.
Det var för ett halvår sedan som koreografen Hagar Malin Hellkvist Sellén återvände till Umeå, sin gamla hemstad, efter dryga två decennier med Stockholm som bas. Det var dags för ett nytt kapitel i liv och yrkesliv – och nu presenterar hon sitt första verk som återbördad Umeåbo, även det nytt på avgörande vis.
På lördag har Vi rör oss mot slutet premiär på Västerbottens museum – eller snarare vernissage, för vad som väntar är ett verk i utställningsformatet, med inte mindre än tre veckors speltid, sex dagar i veckan och sex timmar per dag.
– Det är alltid roligt att göra något jag inte gjort tidigare. Att röra sig ut i trampad terräng. Det är lite där som lusten uppstår. Jag tycker om konstnärliga processer där vi i teamet utmanas och på djupet får användning för vår kreativa kunskap, säger Hagar Malin när VK möter upp innan genrep på Västerbottens museum.
Det var när dansavdelningen vid Norrlandsoperan kontaktade Hagar Malin Hellkvist Sellén med frågan om ett nytt samarbete som arbetet med det nya verket startade – och efter en lång rad samproduktioner med operan som spelplats ville hon denna gång ut ur huset.
– Jag har känt länge att jag behöver komma ut ur scenrummet, komma ut på en stor yta, säger koreografen som i sina senare verk arbetar i mer intima format.
– Det har fött en längtan efter att arbeta med en större frihet i hur man som publik kan närma sig verket. I museimiljö finns den givna premissen för detta, fortsätter Hagar Malin, som presenterade idén för Västerbottens museum, där entuasiasmen omedelbar var stor.
– Den här platsen känns folklig och bred på ett sätt som jag önskade – trots allt är det få som möter och tar del av koreografi i sin vardag, så det var viktigt att tröskeln skulle få vara låg.
Hagar Malin besökte Västerbottens museum tidigare med verket Missionären
– men till skillnad från ett avgränsat gästspel skulle det nu handla om att gå ett steg längre in i utställningsformatet.
– Det var otroligt fint hur öppet museet förhöll sig till mina tankar och ambitioner. Den ömsesidiga tilliten har också varit nödvändig för att få arbetet att fungera.
Tillit ingår också i grundvillkoren i relationen med de dansare som medverkar. Två av dessa, Marianne Kjærsund och Pernille Holden har ett långgående samarbete med Hagar Malin, medan Marcus Baldemar och Daniel Jermiah Persson är nyare samarbetspartners.
– Det viktigaste var att de själva hade intresse för att gå in i detta projekt, då det kan komma att bli både mentalt och fysiskt krävande. Och att vi delar lusten att ge oss i kast med ett format ingen av oss har tidigare erfarenhet av.
– Det är fyra fantastiska dansare som jag vågar lova att ingen vill missa att uppleva. Den omsorgen om rörelsen, tiden och rummet som de har när de förvaltar koreografin tror jag få går oberörda ifrån.
Det handlar alltså om ett sex timmar långt verk som pågår i hall 7, under tre veckor. En koreograferad utställning, som Hagar Malin kallar den, där besökarna kan gå in och ut ur salen sin hen önskar. Verket består av sju delar och dansarna kommer att befinna sig i rummet i sex av dessa.
Att skapa en koreografi i detta format skiljer sig förstås stort från att göra ett verk för en traditionell scen och helaftondramaturgi där varje sekund kontrolleras. Tid är här ett arbetsmaterial, som kan försätta besökaren i olika tillstånd och relationer till koreografin, förklarar Hagar Malin.
– Det finns fortfarande en idé om att dans och koreografi är svårt, men mycket handlar det om att kliva över tröskeln och det tid. Jag hoppas att besökarna ska ge sig det utrymmet och se vad som händer när koreografin får göra anspråk på tiden. Som besökare närmar du dig verket på ditt sätt. Du rör dig i rummet bland dansarna som betraktare. I en av de sju delarna finns möjligheten att delta i en encentimeters promenad.
– En på ytan stillsam aktivitet som kan väcka förvånansvärt starka känslor, säger Hagar Malin: både för den som deltar och den som betraktar promenaden.
– Det som är så häftigt med koreografi är hur den väcker tankar, känslor och minnen och det är väl det som också kan vara skrämmande. Den kan föda frågor som vi inte enkelt kan googla fram ett svar på eller fly från.
Hagar Malin drar en parallell till Den stora älgvandringen, som en stor publik omfamnat som ett slags samlingsplats och tillstånd:
– Där handlar det ju inte om att intellektualisera, utan att följa ett skeende över tid. Du kan anamma det här verket med samma lätthet.
I Processen har formatet väckt nya slags frågor, utöver hur publiken kommer att ta emot verket, som vad händer med en koreografi om ingen tittar?
– Det kommer eventuellt att bli tungt om det inte kommer någon besökare, därför behöver koreografin vara meningsfull även för dansarna. Koreografin pågår även om ingen är i rummet. I regel är man ganska utarbetat vid varje premiär och denna gång är inget undantag, konstaterar Hagar Malin – och denna gång ska också tas med i ekvationen att verket på sex timmar skapats under samma produktionstid som en helaftonföreställning.
Flytten hem och bort från Stockholm, som för några år sedan hade markerat ett visst risktagande för en frilansande koreograf, är i dag snarare en del av en pågående utflyttningstrend i konstnärskretsar, konstaterar Hagar Malin.
– Idag har villkoren hårdnat så pass mycket att skillnaden nog utjämnas något mellan storstad och landsort, säger Hagar Malin, som menar att vi befinner oss i en brytningstid där vi kan förvänta oss att se konstnärer tvingas lämna sina yrken kommande tid.
Hon vittnar likt ett helt kulturarbetarkollektiv om dramatiskt förändrade yrkesvillkor med de stora nedskärningar som pågår nu.
– Jag har tänkt att det här kanske är det sista jag gör. Om det är så, då är det sorgligt, en också något jag accepterat. Jag har jobbat så länge nu och hunnit göra så mycket, och jag kommer inte att göra avkall på min vision, blir det omöjligt att följa den är det tid för mig att göra något annat.
Men tomt är det inte i schemat efter att att Vi rör oss mot slutet genomförts. Då väntar bland annat Regionbiblioteken och Dans i Västerbotten. Koreoteket koreograf på bibliotek. En mängd idéer rör sig också kring utforskande av koreografins möjligheter.
– Jag är väldigt upptagen av detta just nu – hur du kan hitta fler sätt för koreografi att verka i människors liv. Jag är helt övertygad om att vi behöver koreografi i världen. Jag börjar med Västerbotten.
Sara Meidell