Dagens Nyheter 24 september 2010

Den som aldrig sett koreografen Malin Hellkvist Selléns verk blir nog en smula förbryllad av föreställningen ”Inom rimliga gränser” på Dansens hus Lilla scen. Sex personer på scenen; fem på fötterna, en i rullstol. Alla kliniskt vitklädda som i ett laboratorium. Då och då går en person fram till en annan, samtalar viskande, överlägger, får strax hjälp av/hjälper partnern att utföra en lika kort som trivial rörelse.Tack, hej, nästa grej.

Inga akrobatiska lyft, inga tekniska finesser. Bara vanliga människokroppar som vill testa simpla, en smula absurda rörelser. Som kräver någon form av stöd. Håll i benen så jag kan svaja som en flaggstång. Stå på alla fyra så att jag kan hänga under dig som en schimpansunge. Slira rullstolshjulen över mina bakben. Så håller ”Inom rimliga gränser” på, med ett undersökande allvar som om de höll på att klyva atomkärnor – i en halvtimme. Utan musik.

Ett beskt performancesömnpiller? Faktiskt inte alls. Vid sidan av den lågmälda ironin och rörelsernas avsiktligt oavsiktliga komik drivs koreografin framåt av en närmast osynlig, effektiv dramaturgi. Gradvis lär publiken känna främlingarna på scenen, som gradvis blir tydligare, mer gripbara, rent av begripliga. Alltmer lika oss själva.

Malin Hellkvist Sellén har på 2000-talet gjort sig ett koreografnamn med en rad lika konceptuella som vardagligt konkreta föreställningar. Det handlar sällan om dans och koreografi i konventionell, scenisk mening. Utan om iscensättningar av kropp och identitet i en mer allmän samhällskontext. Som i ”Rosa löften” (2008) där dansbandskulturen ägnades ett suveränt finmaskigt, tankeväckande och kärleksfullt studium.

”Inom rimliga gränser” är närmast antidans. Också när musiken kommer i gång: de sex aktörerna hoppar rörigt, ryckigt omkring i diverse olika, fria hoppstilar, liksom inspirerade av John Cleeses silly walks. Ensemblen består av två professionella dansare; Rebecca Chentinell, Ludde Hagberg. Och fyra amatörer – Gunnar Ekman, Mattias Lindow, Ilja Stenberg, Maria Wärme – som valdes ut under workshopar i vintras; ”Inom rimliga gränser” hade premiär på Pustervik i Göteborg i våras. Det går inte att se vem som är vem. Och det är givetvis avsikten. Att sudda ut gränsen mellan proffs och vanliga kroppar. Eller snarast att peka på likheterna. Ni vet, se människan.

Slutscenens allsångsnummer ”We are human” blir lite väl övertydligt. Men det blir aldrig banalt, mycket tack vare dansarnas uppriktighet, lågmälda allvar och självklara patos på scenen. ”Inom rimliga gränser” är roande, gripande, intressant. Och – så karakteristiskt för koreografen – subversiv. I undertexten – underkoreografin – ifrågasätts elitism, perfektionism, skönhetsdyrkan, inom allt från säg balett till ”Let’s dance”. Mer precist: förtryck, kalla det fascism, i alla dess samhälleliga uppenbarelser. Inklusive den lille fascisten inom oss själva: vilka fula dansare! Snillet med Malin Hellkvist Sellén är att hon gestaltar kritiken med ett så inbjudande, vänligt leende på läpparna. En dansens Mahatma Gandhi. Med självironi.

”Inom rimliga gränser” spelas på Dansens hus t o m 25/9.

ÖRJAN ABRAHAMSSON