Dagens Nyheter 22 december 2006
Tre personer klädda i lila overaller och vita skor sitter på var sin stol. Så småningom reser de sig och går över scenen, finner nya placeringar både i relation till varandra och till rummet. De fortsätter att gå, att sitta, att ligga, de prövar en pose, kanske söker de en form.
Vad är koreografi? (och vem bestämmer vad det är) har kortfattat varit den grundläggande frågan i den process och det ”resultat” som går under namnet ”Principerna”.
Spörsmålet ventilerades vidare under kvällens andra del då de medverkande Kristine Slettevold, Johan Thelander och Kristiina Viiala tillsammans med Malin Hellkvist Sellén bjöd in till samtal.
Är ”Principerna” svaret på frågan? Både ja och nej. Ja, därför att i ”Principerna” framläggs vad man brukar kalla för en traditionell (västerländsk) koreografisk kompositions mest basala grunder: energi, rum, tid, formationer, nivåer, strukturer och rörelser. Nej, därför att fler frågor följer när hjärnan sätts i rörelse.
Även tänkandet försiggår i många nivåer för att få form och struktur på begrepp och definitioner. Vari ligger det meningsbärande, var går gränsen mellan representation och verklighet? Här finns ju till exempel både en konstnärlig och en byråkratisk definition att brottas med.
Koreografi står vidare i relation till ett sammanhang, till en plats, till en publik (förhoppningsvis) och till en samtid. Vad är den kommunikativa aktens betydelse – där bara valet av plats har en mening – eller?
JAG BLIR ALLTMER NYFIKEN på scenografen Erik Westerlund och kostymören Lena Lindgrens tankar om vad koreografi är? Utan dansmatta ingen koreografi? Är det i papper (skriften) klädda scenrummet ett fängelse eller på förhand snitslade banor?
Och kostymerna, dessa overaller är det arbets (komposition = hantverk) eller fängelse (du blir aldrig fri från koder och konventioner) kläder?
Är skorna – sneakers, sextiotalets antidåtidsdansskor – en blinkning till att diskussionen ingalunda är ny? Eller är allt egentligen en jordnära kommentar till Christer Fuglesangs rymdpromenader?
SÅLUNDA OM REDAN de gamla grekerna grubblade över vad dans är, är det väl helt ok att nu levande ”samtida” koreografer och dansare funderar över vad ”koreografi” är. Ord och begrepp är också levande. Hellkvist Sellén sticker engagerat och metodiskt ut hakan och nöjer sig inte med att diskutera i/med sina verk. Kanske ser hon enda möjligheten till en intern diskussion genom att rättframt lyfta fram frågan i offentlighetens ljus. Som så mycket annat är ”koreografi” socialt och historiskt bestämd. Hellkvist Sellén är konsekvent i sin övertygelse om sin konstforms möjligheter att i en värld av föränderlighet precis som ord och begrepp förskjuta perspektiven genom konkret användning.
CECILIA OLSSON